Självinsikt...?
Jag känner mig som en sån dålig människa....Alla vill väl tro att man är en relativt god människa, eller att man åtminstone strävar efter att vara så god människa man förmår?
Jag vill ju fortfarande tro att jag är medveten om social orättvisa och olika typer av förtryck och såna saker. Men när det kommer till relationer känner jag mig plötsligt så rutten...
Det är lätt att inte reflektera över hur man är och beter sig när man umgås med andra som lever på samma sätt. Jag vaknade dock upp efter att ha träffat en jättefin person som är allt jag inte är. Det var inga fördömande ord från hennes sida, men bara hur hon förklarade hur hon känner och tänker kring kärlek och relationer fick mig att rannsaka mig själv. Och det jag kom fram till känns lite knäckande.
Hennes ärlighet var så genomträngande men ändå ödmjukt. Hon var så fin och änglalik att jag numera känner mig som en lösaktig slampa... En promiskuös och dekadent sådan.
Jag kanske helt enkelt inte är van vid att människor är så ärliga och ödmjuka på samma gång.
Bara att hon sa det som de flesta låter bli att säga för att det är pinsamt/jobbigt/besvärligt på ett så obesvärat och fint sätt... det berörde mig verkligen. Jag blev nästan lite rörd...
Jag dömer dock inte min och andras livsstil. Men det fick mig att undra hur ytliga, promiskuösa och beräknat distanserade alla relationer i min livsbubbla är för tillfället... Men samtidigt, vem skadar det om alla är med på det och är på det klara med vad som gäller? Varför ska monogami vara the way to go om man inte träffat den man vill vara monogam med?
Men ändå.
posted by Bernie @ 10:29 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home