Spyr På Mitt Jobb
Avskyr mitt jobb så djupt att varenda liten nerv och cell i min kropp protesterar varje gång jag måste åka dit. Jag kan inte beskriva i ord vilken tärande ångest jag känner ända in i själen när jag vaknar på morgonen dagar då jag ska jobba.
Jag är inte kvalificerad för att jobba på det stället. Jag kan verkligen inte se vad jag skulle kunna göra annorlunda för att förändra eller förbättra situationen. Har aldrig någonsin på något tidigare arbete känt mig så maktlös. Jag känner hur jag drivs till mina yttersta gränser för vad jag klarar av.
Alla mår fruktansvärt dåligt. Det finns så mycket ångest, sorg, bitterhet och aggressioner. Psykoser och konflikter. Mental och fysisk misshandel.
Jag har försökt allt, tålamod, tydliga gränser, omsorg. Allt jag får tillbaka är dörrar slängda i ansiktet, blod spottat i ansiktet (bokstavligen), slag, skrik och diverse saker kastade på mig. För att inte tala om anhöriga som kommer och tar ut sina personliga frustrationer på mig och hotar med både det ena och det andra.
Jag vill inte vara en som ger upp och slutar. Vill kunna fortsätta att säga att jag har hög arbetsmoral. Förhoppningsvis ger även detta jobb mig en erfarenhet. Lite tjockare skinn på näsan. Men även om det i slutändan ger så kallad erfarenhet känns det som att det överhuvudtaget inte är värt all den energi jobbet suger ur mig. I synnerhet med tanke på den skitlön jag får.
Situationen blir definitivt inte bättre av att jag har haft meningsskiljaktigheter och diskussioner med alla mina högre chefer. För att uttrycka det milt. Kanske är det mest av den anledningen tänker jag bita ihop och jobba de tider jag har kvar. Vägrar ge upp och visa att jag inte klarar av det.
Så kort och gott, jag hatar mitt jobb. But I'm not a quitter...
cigaretter
Det är dyrt att röka. Fick ett infall och köpte billiga cigg på Lidl. Köpte ett paket av varje märke de hade. Templeton, Balance och Goldfield. Av någon anledning tror jag att de är mer farliga att röka. Vet inte varför jag fått för mig det. (Måste ju naturligtvis tänka på hälsan. Och välkända märken är ju som vi alla vet fantastiskt hälsosamma.) De smakade inte särskilt annorlunda.
Jag diskriminerar inget. Mina älskade vänner cigaretterna. Välkomnar alla, oavsett färg eller form.
Men inte Prince. De smakar skit.
Livet Händer Nu
Ångrar jag det som har hänt? Ja, det gör jag. Jag säger alltid att det är bättre att göra något så att man sedan inte ångrar något man aldrig gjorde, aldrig vågade. Aldrig veta vad det kunde ha blivit. Jag tror på det. Men nu måste jag i alla fall säga att jag önskar att det här aldrig hade hänt.
Jag behövde verkligen inte det här. Det senaste året har varit omtumlande nog. Många positiva erfarenheter, mycket som har varit oerhört omtumlande, en del saker som har varit otroligt jobbiga. Allt det har hjälpt mig att börja kunna hitta mig själv. Jobbar hårt på att kunna känna mig tillfreds med att vara jag. Och jag vill gärna tro att jag tar små steg framåt.
Det känns som att jag halkade tillbaka lite, eller åtminstone bromsades. All den energi jag gav henne. All energi som jag tvingades och fortfarande måste använda för att hålla mig själv samman och tygla mina tankar. För att reda ut i mitt huvud vad som hände. Vad hon gjorde. Vad jag gjorde. Varför allt hände. Energin som krävdes för att känna efter om jag skulle våga öppna mig och släppa in henne. Energin som sögs ut när mitt hjärta började våga lita på någon igen. Energin det tog när hon velade fram och tillbaka och slutligen vände sig bort och gick. Jag hade behövt den energin för att gå vidare med att hitta mig själv, kunna pussla ihop alla utspridda fragment av erfarenheter som skulle kunna låta mig se och acceptera mitt jag.
Men jag inser ju att jag själv måste ta tillbaka kontrollen över vad min energi läggs på. Jag vet att jag ska vända mig bort och gå ifrån. Det som har hänt har hänt, ingen kan ändra det. Jag vet det och väljer att inte se tillbaka utan blicka framåt. Jag vill inte ödsla en sekund till på att älta något som var när livet finns precis framför mig och pågår oavsett om jag väljer springa ut och ta vara på nuet eller sitta o ruttna medan jag lever i det förflutna.
Ingen har sagt att livet ska vara lätt. Jag har gjort många misstag men jag vet att jag har lärt mig något från dem. Jag vet också att jag kommer att göra många fler misstag fram tills den dagen jag dör och kan bara hoppas på att de i slutändan gör mig till en klokare människa.
Livet kommer oundvikligen att fortsätta vara fyllt av smärta, sorg, farväl, saknad. Men det kommer också att finnas glädje, kärlek och framför allt hopp. Och jag känner hopp nu. Inför framtiden. Jag lever nu och är hungrig på livet. Jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig. Kan välja att göra vad jag vill. Fortfarande ingenting som binder mig till något. Om jag ville skulle jag kunna köpa en enkelbiljett till landet långt borta och åka idag. Leta efter min skatt vid slutet av regnbågen. Kan inte låta bli att låta mig förtjusas över friheten jag fortfarande har och oändligheten av möjligheter som finns där ute.
Livet väntar på mig nu. Jag är redo att kliva ut och hitta min plats.
Ångest, Bakfylla och Bränder (nästan)
Vaknade halv fyra i morse, fortfarande full som ett as. Med kväljande dagen-efter ångest dessutom kan jag tillägga. Varför har jag fortfarande inte lärt mig att hålla tyst när jag är full som ett svin/hög som ett hus? Som om det inte redan finns ett oöverskådligt berg med tidigare misstag… Gjorde den mest patetiska fylleklassikern, ringer upp folk och utövar verbal diare. Tårar, gräl, ångest, saknad, ilska. Urlöjligt. Onödigt. Apbeteende. Har nu halkat ner många steg på min inre värdighetsmätare.
Började inte jobba förrän klockan tio, men kunde inte somna om. Hann få sisådär 15 sekunder av bliss när jag återfick ett något sånär medvetande, innan jag kom ihåg vad jag gjort. Det var bara att glömma att försöka somna om.
Övervägde att gå ut o springa för att jobba av lite ångest, men när jag tog in mitt fysiska tillstånd i beslutsfattandet insåg jag att det nog inte var en sån bra ide. Gav mig ut för att istället gå en rask morgonpromenad med min hund. Hon tittade på mig som om jag hade föreslagit att cykla jorden runt i rosa kanindräkt. Jag fick gå själv. Med min bäste vän mp3-spelaren begav jag mig ut på grusvägarna men var tvungen att stanna cirkus var tjugonde meter och fokusera all min energi på att inte kräkas. Kände mig en halv liter maginnehåll nyktrare när jag kom hem.
När jag till slut lyckats tvinga mig själv genom en duschning och svalt några klunkar kall och klumpig välling som vägrade stanna i magen var det bara att pallra sig iväg till jobbet. När jag kommer dit upptäcker jag med lättnad samt förskräckelse att min kollega är precis lika bakfull jag själv.
Det blev en long-ass day… Vi skulle dessutom grilla. Där står vi, stans mest inkompetenta grillare och försöker få fjutt på den förbannade kolgrillen. Var ett tag rädd för att min alkoholhaltiga andedräkt skulle antända. Som tur var gjorde den inte det. Men det gjorde inte grillen heller. Några tändsticksaskar och några flaskor tändvätska senare slutade grillen att löjla sig och började brinna. Mycket. Väldigt mycket. För mycket. Hann visualisera hela skräckscenariot med brandbilar, ambulanser och poliser. Hann dessutom försöka avgöra vad som skulle vara värst, att huset med omnejd brann ner, eller att bli avslöjad med att vara på jobbet med den fortfarande skyhöga promillehalten.
Ingetdera slog in. Inget mer dramatiskt hände under dagen, annat än några akuta avstickare till buskarna. Samt att jag skulle locka en gammal tants näst intill icke-existerande hår. Med hårspolar. Sånt har jag bara sett på TV. Resultatet blev en utomordentlig besvikelse.
Min kropp har avvisat allt förutom vatten och cigaretter. Känner mig lite darrig. Ska gå o se om det finns något att äta.
Smell you later, fellow skankbags... I’m out.
Disk är rent porslin -fast med matrester på
Tack o lov har jag på senare år varit beskonad från städmani och andra likvärdiga tillstånd. Jag stör mig inte på att ha disk i mitt rum.
Disk är bara rent porslin med lite matrester på.
Punkt. Sanning.
Lika sann som vilken annan sanning som helst. Allt är bara såsom man ser det. Jag föredrar att se min egen verklighet som en enda mjuk och luddig sanning med modifikation. Gärna avocadogrön.
Välling som står kvar i solen några dagar blir sur och möglig. Ingen modifikation.
Det luktar fortfarande.
Ska egentligen packa ihop mina saker men kom helt av mig. Tappade orken, lusten. Ska röka några cigaretter till. Min enda ambition.
tummen ner för SJ
Åkte igår till Stockholm för att uträtta ärenden och luncha med en vän. Billös som jag är åkte jag tåg. Dyrt, men miljövänligt är det ju, så det gör jag med nöje. Jag kan bara konstatera att SJ (åtminstone trafiken i Mälardalen) fungerar fruktansvärt dåligt. Och har gjort det så länge jag kan minnas… Igår blev ännu en shitty SJ dag.
Tåget från stan var försenat en halvtimme och när det väl kom åkte vi i snigeltakt. Jag hade kunnat promenera utanför tåget utan att bli andfådd… Men sen hände något lustigt, tåget stod still, och när det sen började rulla igen åkte det åt andra hållet. (Jag lovar och svär att jag inte är sinnesförvirrad, även om jag då blev det tillfälligt.) När jag klev på åkte jag framåt, när vi kom fram till Västerås åkte jag bakåt…
När jag sen skulle åka hem igen var tåget först försenat och blev sen inställt, så det fick bli en bussresa istället. Bussen var överfull och hade ingen luftkonditionering. Kunde inte låta bli att bli lack för jag mådde skit… Men men, hem kom jag till slut. Hel men inte ren. Och inte i tid.
SJ, you skank-ass hoe…
Men trevligt att träffa min vän!
Och på torsdag blir det ett kärt återseende med min ex-bil. Ska bli otroligt skönt att ha bil igen. Till helgen drar jag and my girrls ner tillvästkusten för ett mini break. Ska bli hur skönt och kul som helst! Party!!!
So long pimps and hoes!!
Blogga?
Ok, så jag har slutligen låtit mig övertalas av min käre PIC (partner in crime) att bli ännu en bloggande droppe i blogghavet.
Technically challenged som jag är, men okuvat lojal min supernördiga vän, lyssnade jag milt motvilligt på vad som skulle vara så fantastiskt och uppfriskande med bloggandet. För det hade jag inte förstått. (Och det gör jag fortfarande inte riktigt.)
Inte nog med att jag fortfarande har en aning svårt att acceptera datorn som min vän och inte fiende. Tanken på att andra, vem som helst, skulle kunna läsa vad jag i ett ögonblicks infall får för mig att skriva ner, med alla dess stavfel och grammatiskt inkorrekta meningar (jag har insett att jag är en dataskärmsdyslektiker)... och inte minst, en hel massa blaj, verkade inte alls uppfriskande. Nej, ett kontrollfreak och en smula överambitiös som jag är har det snarare verkat som en ganska ansträngande företeeelse. Fram tills nu.
PIC fick mig till slut att se poängen, för min egen del, med att blogga. Att kunna skriva om allt, men framförallt, att skriva om absolut ingenting.
Grubblare som jag är tänker jag ofrivilligt alldeles för mycket på allting, i synnerhet saker jag helst inte skulle vilja tänka på alls. Att faktiskt kunna fokusera tankarna på att skriva om ingenting, reflektioner över dagen, petitesser i vardagen, filosofera flum och upprepade gånger konstatera tingets tillstånd, det är faktiskt ganska... ja, uppfriskande.
Eller så upptäcker jag att det är jävligt tråkigt och banalt och traskar vidare som en alien i min egen generation och dess teknikdjungel. (troligt)
Eller så blir jag frälst och utvecklas till en inbiten bloggare som skriver med djup och insikt. (icke troligt)
Eller så blir jag periodare med bloggeriet som med mycket annat. (mycket troligt)
Hursomhelst, nu är blogg-isen formellt bruten. Skål!
